Välfärd

Den svenska välfärdsmodellen står inför sin största utmaning sedan den skapades. Vi har en rikare, men också äldre och mer heterogen befolkning än någonsin tidigare. Förväntningarna på hög kvalitet, och kraven på individuella lösningar, har aldrig varit så stora. Ändå fortsätter välfärdsdebatten i gamla spår, med utbredd misstänksamhet mot enterprenörer och civilsamhälle och oacceptabelt låga förväntningar på resultat och resursanvändning i offentlig sektor.

Inom programområdet Välfärd utvecklar vi reformförslag och opinionsbildar för att välfärden ska anpassas för framtidens behov. Det handlar både om att skapa utrymme för ökad privat finansiering men också om att försvara att tjänster som är offentligt finansierade också måste ransoneras.

Vi arbetar för att:

  • säkra välfärdens finansiering genom utökade möjligheter till privata försäkringslösningar och konsumtion av välfärdstjänster
  • värna individens självbestämmande genom vidareutveckling av valfrihetssystemen
  • anpassa välfärdssystemen till ett samhälle präglat av ökad rörlighet och pluralism

Hans Bergström: Vägen till vinst går via kvalitet

8 september, 2014

Bo Rothstein gör en viktig distinktion i sin artikel om företag i offentligt finansierad verksamhet (Brännpunkt 4/9). Han skiljer mellan verksamheter där det resultat som eftersträvas kan definieras tydligt, till exempel att en kommun vill ha en skola byggd, och verksamheter där den inre processen är viktig men svår att reglera i kontrakt, såsom åldringsvård och undervisning. Professor Rothstein vill inte se företag i den senare typen av verksamhet.

Ansatsen är intressant, men Rothsteins slutsats knappast hållbar.

För det första är det i högsta grad resultat som begärs i en skola. Det särklassigt viktigaste måttet på hur väl en skola sköts bör vara vad eleverna har lärt sig, till exempel som det kan mätas via nationella prov.

För det andra talar logiken för precis omvänd konklusion mot den Rothstein drar. För verksamheter där det är lätt att definiera vad och hur saker ska göras, är det mindre av ett problem om stat och kommun också utför dem. Det offentligas metod är byråkrati och normgivning, och om uppgiften är så entydig att denna metod fungerar – gott så. Men ifråga om vård och skola rör vi oss, som Rothstein iakttar, med betydligt mer komplexa mekanismer. Det är svårt att säga vad som är bästa metod, hur man får medarbetare med sig på det stora engagemang som krävs, hur ledarskap bäst utövas, etc. I denna typ av verksamheter tenderar byråkratisk normgivning att fungera dåligt. Och om en kommun, enligt Rothstein, saknar förmåga att tydligt beskriva hur ett vårdhem eller en skola ska skötas så gäller den oförmågan säkerligen även i förhållande till den egna verksamheten på dessa områden.

Avgörande för framgång är här ofta att det finns en stark idé som präglar verksamheten, något som Bo Rothstein själv framhållit som ett huvudresultat från forskningen om framgångsrika skolor (School Effectiveness Research, se Rothsteins artikel på DN Debatt den 28 april 2012). I dessa verksamheter passar heller inte samma metoder alla individer. En mångfald av idéer och huvudmän är önskvärd, dels som grund för engagemang, dels för att utveckla verksamheterna, dels för att ge professioner och ”brukare” alternativ.

Det förhållandet att vård och skola är mycket viktiga i människors liv talar starkt för att familjer själva ska få egenmakt och inte bara tilldelas en av politiska nämnder bestämd produktion.

Kommer då företag på sådana mjuka områden att agera så att kvalitetskrav eftersätts? Det offentliga sätter i stor utsträckning handlingslogiken via de system som upprättas. Om åldringsvård upphandlas till lägstbjudande, uppstår en tendens att företag söker underbjuda varandra i pris för att vinna upphandlingen. Detta leder lätt i nästa led till att de finner att de varit alltför optimistiska och tvingas skära kostnader på ett sätt som kan gå ut över verksamhetens kvalitet. Om det offentliga däremot erbjuder ett fast pris och antingen upphandlar efter kriteriet bästa kvalitet för detta pris eller erbjuder en fast ersättning per vårdbehövande eller elev, då kommer tvärtom företag att ha mycket starka incitament att arbeta för högsta möjliga kvalitet.

Skolpengen har denna senare verkan. Inget är så viktigt för det ekonomiska resultatet av en skola som att den förmår fylla klasserna; den marginella kostnaden för en extra elev är liten i förhållande till den extra intäkten. Fyllda klasser kräver att en skola har en kö av sökande. Det får den bara om skolan håller hög kvalitet och får gott rykte. Vägen till lönsamhet går via hög kvalitet. Det är en myt hos vänstern att företag bara kan nå ekonomisk framgång genom att offra kvalitet. Normalt är det precis tvärtom – utan god kvalitet faller företaget även ekonomiskt.

Det finns absolut ingenting som tyder på att kommunerna i kraft av att de inte är företag vet så mycket bättre än enskilda aktörer hur man skapar verksamheter inom vård, skola, omsorg med hög kvalitet, inklusive värdig behandling av den enskilde. Brukarundersökningar, liksom undersökningar av de anställdas upplevelse av meningsfullhet, tyder klart på motsatsen. Och egenmakten – att inte vara inlåst till en verksamhet som man tilldelats av en offentlig byråkrati – har ett extra stort värde på så livsavgörande områden som skola och vård.

Hans Bergström

Docent i statsvetenskap

Mer nyheter & kommentarer