Välfärd

Den svenska välfärdsmodellen står inför sin största utmaning sedan den skapades. Vi har en rikare, men också äldre och mer heterogen befolkning än någonsin tidigare. Förväntningarna på hög kvalitet, och kraven på individuella lösningar, har aldrig varit så stora. Ändå fortsätter välfärdsdebatten i gamla spår, med utbredd misstänksamhet mot enterprenörer och civilsamhälle och oacceptabelt låga förväntningar på resultat och resursanvändning i offentlig sektor.

Inom programområdet Välfärd utvecklar vi reformförslag och opinionsbildar för att välfärden ska anpassas för framtidens behov. Det handlar både om att skapa utrymme för ökad privat finansiering men också om att försvara att tjänster som är offentligt finansierade också måste ransoneras.

Vi arbetar för att:

  • säkra välfärdens finansiering genom utökade möjligheter till privata försäkringslösningar och konsumtion av välfärdstjänster
  • värna individens självbestämmande genom vidareutveckling av valfrihetssystemen
  • anpassa välfärdssystemen till ett samhälle präglat av ökad rörlighet och pluralism

Dyrköpt populism att kasta ut riskkapitalbolagen

19 maj, 2014

Med en sommar kvar till Riksdagsvalet har vi en situation där sex av åtta partier uttalar sig negativt om riskkapitalbolag som ägare till bolag inom svensk välfärd. Samtidigt har inte enda av dessa partier på ett trovärdigt sätt redovisat hur de ska hantera de skolor, dagis, vårdcentraler och sjukhus som berörs – verksamheter som hundratusentals svenskar aktivt har valt och som sysselsätter drygt 50 000 människor.

 

Bristen på diskussion om vilka konsekvenser ett förbud mot riskkapital i välfärden skulle få utgör dels ett massivt underbetyg för de medier som hittills underlåtit att ställa den självklara följdfrågan ”- Och vad händer då?” till dessa partiers företrädare,  dels för de partier som annars tävlar i att framstå som ansvarstagande. Detta är särskilt märkligt då det inte finns några belägg för påståendena att riskkapitalägda verksamheter levererar sämre resultat än offentlig driven välfärd. Tvärtom har Sverige ett stort behov av fler kapitalstarka, storskaliga privata aktörer som förmår förena effektivitet med kvalitet.

 

Den 14 maj anordnade Timbro en konferens under rubriken Dyrköpt populism som fokuserade på just dessa frågeställningar. Representanter för Internationella Engelska Skolan och Capio, som bedriver framstående undervisning respektive sjukvård i Sverige, redovisade hur det är möjligt att skapa både kostnadseffektivitet och goda resultat för elever och patienter genom bättre styrning och uppföljning. Det är lärdomar som offentlig sektor skulle kunna ha stor nytta av, om inte prestige och politik hade stått i vägen. Kanske är det smartare att satsa på bättre utbildade lärare, och något större klasser, än att minska klasstorleken och fylla på med obehörig personal? Och hur kommer det sig att det finns offentligt finansierade, men privat drivna sjukhus som kostar mindre, men som inte kollapsar under influensatoppar eller sommarsemestrar?

 

Svaret är till synes enkelt: smartare organisation och tydligare prioriteringar. Vissa riskkapitalägare har också lång erfarenhet av att köpa tidigare vanskötta verksamheter med potential, få rätsida på dem, för att efter fem till sju år sälja dem vidare i bättre skick. Det är inte ansvarslöst, vad Jonas Sjöstedt än påstår, utan många gånger en stor välgärning både för den personal och för de brukare som berörs.

 

Det finns förstås bättre och sämre verksamheter i denna bolagsform, precis som i alla andra, och samma höga krav ska ställas på dem. Men det är helt orimligt att en politik som kommer att hugga av toppen, snarare än att höja botten på välfärden i princip helt undgår kritisk granskning. Som debatten går nu ska den offentliga sektorns ineffektiva och stela organisation utgöra tvingande norm för alla. Det är som att plocka ut killen med det sämsta flåset och tvinga honom att leda friskispasset.

 

Till detta ska läggas att riskkapitalbolagen har lockat hundratals miljarder i utländska investeringar till Sverige, varav en del till välfärden. Pengarna behövs. Enligt SKL så är finansieringsgapet i välfärden 200 miljarder kronor år 2035. Men istället för att värdesätta den kompetens och det kapital som riskkapitalbolagen tillför välfärden handlar det politiska samtalet alltså om hur snabbt de kan förbjudas. Att den här debatten redan har fått effekter kunde Isabella de Feudis, vd på SVCA intyga. Exempelvis sjönk investeringarna i välfärdsbolag från dryga 7 miljarder SEK år 2010 till 59 miljoner SEK år 2013. De totala investeringarna i svenska bolag, dvs oavsett bransch, sjönk med två tredjedelar mätt som andel av BNP, under samma period.

 

Skulle riskkapitalpopulismen vinna valet kommer segern att bli dyrköpt. För det är inte de privata investerarna som riskerar mest i dagsläget. Det är vi skattebetalare, brukare och medborgare som kommer att bli de stora förlorarna om välfärden framöver ska organiseras med det dyra och ofria offentliga monopolet som riktmärke.   

 

Karin Svanborg-Sjövall, ansvarig välfärdsfrågor på Timbro

Malin Sahlén, ansvarig samhällsekonomiska frågor på Timbro

Mer nyheter & kommentarer