Timbro Medieinstitut

Timbro medieinstitut (TMI) granskar medierapportering och analyserar mediernas utveckling. Utgångspunkten är att en offentlig sfär där tankar och åsikter fritt kan mötas gynnar en demokratisk samhällsutveckling.

Under lång tid har medierna kunnat erbjuda en sådan sfär genom ett system av normer, institutioner och organisationer. Nu är det systemet delvis i gungning. Medierna befinner sig i en period av snabba förändringar och stora utmaningar. Ny teknologi, nya vanor och nya marknader har förändrat förutsättningarna för journalistik och publicistik. Samtidigt som den tillgängliga informationsmängden växt sig större än någonsin ökar möjligheten både för journalister och konsumenter att välja bort den kunskap och de perspektiv som inte passar oss.

TMI försöker hitta nya perspektiv och finna svar på viktiga frågor. Hur påverkas vår offentlighet när gamla medieaktörer försvinner och nya tillkommer? När sociala medier tar över distributionen av nyheter? När journalistprofessionen försvagas? När de statliga Public service-företagen konkurrerar om samma läsare som privata aktörer? När medier intar en aktivistisk roll och driver politiska frågor? När fakta ses som föränderliga och subjektiva?

Kort sagt – TMI undersöker och diskuterar hur medierna kan och bör agera för att även i framtiden bidra till ett fritt och öppet samhälle.

TMI fokuserar särskilt på

Mediernas bevakning av företagande och näringsliv
Public Service roll i det nya medielandskapet
Medier och information ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv
Medieetik i praktiken – vad innebär egentligen begrepp som allmänintresse, opartiskhet och saklighet?

För att kunna utföra sin uppgift så bra som möjligt är TMI beroende av tips. Har du upptäckt en felaktig publicering? Har du själv drabbats av osaklig mediebevakning? Eller är du en journalist med förslag på ämnen att ta upp? I så fall – varmt välkommen att höra av dig! 

Andreas Ericson
E-post: andreas.ericson@magasinetneo.se
Telefon: 0701-479707

Om att intervjua journalister

1 december, 2015

Alexander Gagliano och Bo Göran Bodin. Foto: Mats Olin

 

Jag ska intervjua Ekot-journalisterna Alexander Gagliano och Bo Göran Bodin, om att de pekat ut forskaren Henrik Belfrage som brottsling. ”Vad har ni för stöd det ni påstår?” och liknande frågor. Jag är laddad. I entrén till Sveriges Radio dyker deras chef upp: Fredrik Laurin med sin bullrande röst och intensiva blick. Chefen för Ekots grävgrupp känner till mitt ärende och vi resonerar om att Sveriges Radio alltid ställer upp och svarar på kritiska frågor. Jag fick en gång en svavelosande utskällning av Fredrik Laurin, men varken han eller jag är av den långsinta typen.

”Bra att du håller dem på tårna”, säger han. ”Sveriges Radio är ett föredöme när det gäller att bemöta kritik, betydlig bättre än till exempel Dagens Nyheter, säger jag”.

Läs även debattartikeln i Journalistförbundets tidning Journalisten.

Så är det verkligen. När jag stå där i Radiohuset är det mindre än ett dygn sedan jag kontaktade Alexander Gagliano och bad om en intervju. Sveriges Radio är i denna bemärkelse mycket öppet, det vet jag av egen erfarenhet efter sju år som mediegranskare. Det gäller både chefer på olika nivåer och enskilda reportrar. Jag kan inte minnas att någon på Sveriges Radio hållit sig undan eller vägrat kommentera relevanta frågor, det skiljer dem från andra stora nyhetsmedier. Det verkar vara en del av företagskulturen.

När det gäller just denna intervju blir det snart lite krångligare än vanligt.

Det börjar med att Bo Göran Bodin vill markera. Förra gången som jag intervjuade honom gjorde jag allt fel menar han: han fick inte bemöta kritik och jag har publicerat felaktigheter. Det handlade då om ”Saudiaffären”. Jag säger till Bo Göran att jag ju då erbjöd honom ytterligare bemötande eller korrigering av eventuella felaktigheter, men att det var tvunget att han då preciserade vad som var fel eller var han inte fått bemöta. Sedan hörde jag inget mer av honom. ”Vad är det som du inte fått bemöta?”, frågade jag. ”Jag tar upp dina fadäser i andra sammanhang.” skrev han tillbaka.

Intervjun startar. Bo Göran följer det råd som jag skulle vilja ge till alla som blir intervjuade av kritiska journalister: han spelar in intervjun. Även förra gången spelade Sveriges Radio in min intervju, den gången var det dåvarande chefen för Ekots grävgrupp Rolf Stengård som filmade oss samtidigt som vi filmade dem. Ekot hade då förberett en bildsättning: på väggen satt tidningen Journalistens kritiska förstasida uppklistrad: ”Allvarliga fel när Timbro Medieinstitut granskar medierna.” Tittarna skulle inte kunna missa den. Lite barnsligt kanske?  

Ett mönster märks direkt. Alexander Gagliano svarar kortfattat, och hänvisar flera gånger till Granskningsnämnden istället för att resonera om hur han själv ser på saken ”Granskningsnämnden har tagit ställning och kommit fram till att vi inte gjort något fel”, upprepar han gång på gång.

Bo Göran Bodin fyller i desto mer, och kryddar ibland med omdömen om intervjuaren: ”Om du hade haft någon slags elementär kunskap om hur journalistiken går till.”, ”Jag har ingen illusion om att det kommer något gott ut det här (intervjun) utan det är fusk.”, säger han.

Det påminner om förra gången jag intervjuade honom, då han också ville förminska: ”Det tror jag att du som PR-konsult känner till.” och hans kollega Daniel Öhman fyllde i ”det vet alla journalister, men du är en lobbyist så du kanske inte känner till detta”.

Det finns flera skäl att intervjua Bodin och Gagliano. Jag har uppgifter som är starkt kritiska mot deras arbetsmetoder och det de har publicerat, och de ska få bemöta uppgifterna. Det handlar om att reda ut vilket stöd de faktiskt har för sin story. Henrik Belfrage har protesterat och blivit avfärdad utan en vettig förklaring. Har Sveriges Radio tillräckliga grunder för brottsanklagelserna, eller är det spekulation?

Bo Göran och Alexander har drivit en stenhård vinkel mot en professor, en makthavare på vissa sätt, och av något skäl gått över gränsen med en brottsanklagelse. Belfrages försvar har de tagit med, men gjort det på ett försåtligt sätt så att det låter som om professorn försöker avfärda det hela på ett arrogant sätt.

Det finns inte en tillstymmelse till förståelse för Henrik Belfrages perspektiv eller till självkritik. Inte ens när jag presenterar fakta som innebär att den bärande brottsanklagelsen inte bara saknar källhänvisning utan sannolikt är felaktig. Ett korn av omprövning skaver dock i Gaglianos och Bodins svarstext i tidningen Journalisten.

En särskild fråga är om Henrik Belfrages forskare överhuvudtaget kommit i kontakt med polisens känsliga och sannolikt olagliga kvinnoregister. Sveriges Radio har i sitt svar till Granskningsnämnden hänvisat till en för ovanlighets skull identifierad källa: en polischef. Låter stabilt. Men när jag kontaktat polischefen menar han att han att Sveriges Radios uppgifter inte stämmer, han har inte uttalat sig om professorns forskning överhuvudtaget. När jag konfronterar journalisterna med detta tvärvänder de och Bodin kallar källan för mytoman, men tar senare tillbaka det ”det var sannolikt en överdrift”.

Man kan fundera på varför journalister som Gagliano och Bodin gör som de gör. Att genom överdrifter vilja höras och synas i bruset spelar säkert in. Man kan ana dramaturgin där rollerna ska besättas: ett offer, en skurk och en hjälte (Journalisten själv, så klart). Henrik Belfrage menar att jakten efter journalistpriser är skadlig eftersom det lockar fram överdrifter. Sveriges Radio har skickat ut minst tre pressmeddelanden om olika journalistpriser som Gagliano och Bodin skulle kunna vinna.

Men man måste också se värdet med orädda granskande journalister som letar efter hårda vinklar. De tjänar det öppna samhället väl. Desto viktigare att de ivriga grävarna har nitiska chefer som är minst lika hårda när det gäller att värna de medieetiska gränserna. Det hade tydligen inte Bodin och Gagliano i det här fallet. Granskningsnämnden kan man inte förlita sig till när det gäller att upprätthålla rimliga krav på saklighet, tyvärr. Hur kan nämnden fria utan att överhuvudtaget beröra själva sakfrågan: har Sveriges Radio kunnat visa stöd för brottsanklagelsen? Den frågan behandlar inte Granskningsnämnden i sitt beslut.

Efter en halvtimme har jag inte fler frågor. ”Även om ni inte tror att det kommer något gott ut ur denna intervju så vill jag säga att det hedrar Sveriges Radio att ni har ställt upp.” säger jag och sedan följer Bo Göran mig under tystnad tillbaka till entrén.

MATS OLIN

 

Utvald artikel: 
Mer nyheter & kommentarer